• Går på grund gör man ibland

Foto: Brian Carlin/Team Vestas Wind/Volvo Ocean Race

Går på grund gör väl alla någon gång. Men något liknande det som hände Team Vestas Wind förra veckan har jag aldrig hört talas om. Revet de strandade på är ingen liten sten. Revet är stort som halva Gotland, och det har ingen sett. Navigatören har ju berättat, om jag nu hajar engelskan, att han gått igenom navigeringen noggrant innan start och ändå inte sett att det funnits ett stort rev på vägen upp mot Abu Dhabi. Det här kan ju vara problemet med de digitala sjökorten. I översiktsläge, utzoomat, så syns inte mindre öar och grund. Och ute på Indiska Oceanen kanske man inte kör inzoomat till max precis. Men en rutinerad navigatör som Wouter Verbraak borde väl ha koll på att man måsta zooma in sjökorten för att ha koll på de mindre farorna.

Vi som ”seglar” virtuellt på Sailonline.org har lärt oss detta. Någon skrev där på chatten här om dagen, att hade Wouter Verbraak tränat på Sailonline.org hade detta aldrig skett.

Men, som sagt. Går på grund gör väl alla då och då. Även jag. Men det var länge sedan nu. Innan GPSer och plottrarnas tid. Den senaste var 1987 (tror jag) när vi seglade Sista Rycket i Trosa med båten vi hade då, en Albin Alpha. Vi dånade med sex knops fart för spinnaker rakt upp på en sten som låg gömd strax under vattenytan. Jag som navigerade då visste dock att det fanns en sten där. Vi hade sett den tidigare under dagen och någon minut innan smällen bad jag pappa, som styrde, att falla ytterligare lite då jag tyckte vi gick lite väl nära. Det räckte uppenbarligen inte. Vi hamnade uppe på stenen, ungefär som Team Vestas på bilden. På läsidan av båten hade jag kunna kliva av och ställa mig på stenen. Naturligtvis kom det ett stort lastfartyg i farleden alldeles intill när vi stog där och högg på stenen. Skepparen på fartygen var dock mycket uppmärksam och saktade ner farten ordentligt för att inte ge svall mot oss.

När vi stog där på stenen med fladrande segel så grämde vi oss nog mest åt den förlorade topp-placeringen vi hade på gång. Vi låg ju riktigt bra till. Bakom seglade båt efter båt förbi, och vissa skrattade till och med åt oss. Sportsligt?
Problemet var ju nu hur vi skulle ta oss loss. Två deltagare i slutet av fältet stannade dock till och hjälpte oss. Den ena, en RB 111 drog bakåt, medan den andra, en C34 krängde ner båten genom att dra i ett fall. Till slut studsade vi av och båten flöt igen. Märkligt nog inga större skador. När vi några dagar senare fick upp båten på land syntes knappt ett spår på köl och kölinfästning. Däremot var rodret spräckt i underkant.

De flesta grundstötningar lär enligt statistiken ske i hemmavatten, och det beror väl helt enkelt på att man tror att man vet var man är. Tre gånger har jag varit med om riktiga grundstötningar. Alla tre gånger i Trosa skärgård, och två av dessa under kappsegling.

Enligt statistik har även grundstötningarna ökat på senare tid. Kanske just på grand av den digitala tekniken som kan ses som enkel att använda.  Själv har jag alltid pappersjökort ombord. Det kan vara bra att ha, dels som översikt, och förståss bra om elektroniken ger upp. Sådan händer ju trots allt då och då. Och att zooma in ordentligt på skärmen har jag lärt mig. Men rätt som det är står man väl där på en sten, som inte syntes på plottern för att man ”glömt” att zooma in till yttersta läget.

Återstår att se om Team Vestas kommer vidare i Volvo Ocean Race, går det att rädda båten?