Vår Arkö Runt strategi

Det har gått några dagar sedan vår femteplats på Arkö Runt, och jag har hunnit fundera en hel del. Framförallt är jag förvånad över att så många INTE gick ut på ostkanten på kryssen över Bråviken. Hade seglarna inte koll på väderkartorna? Själva hade vi på Tango, Jesper, jag och pappa vår strategi banan runt klar innan vi lämnade bryggan. Och det jag är mest nöjd med var att vi höll fast vi den, trots att det var ordentligt jobbigt i början.
Flera jag pratat med valde att slå in i Bråviken just för att det var mindre sjö på andra bogen. Några trodde också att det skulle blåsa mer närmare land. Men det var vaken sjöbrisväder eller högtrycksväder.

Jag har ju redan skrivit ett inlägg om vårt Arkö Runt, men här blir det nu lite mer detaljerat med vår rutt och varför.

Som sagt, redan innan vi lämnade bryggan var det klart hur vi ville segla. Vi hade alla koll på vindkartorna via olika vädersajter och det var solklart. Vinden skulle vrida från lite väster om syd till lite öster om syd. På tidiga förmiddagen väldigt svag vind som senare ökar upp mot sju åtta meter. Och det stämde ju väldigt bra.

Vi valde att starta en bit upp på linjen, närmare hamnen än mitten om man säger så. Främst för att vi trodde att alla andra skulle starta längre ner och vi ville ha fria vindar och fri väg. Vi nådde linjen lite väl tidigt och fick ”bromsa” lite, och hade jag fått göra om starten idag hade jag startat längre ner på linjen. Det var bättre vind där, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Vid rundningen av röda bojen vid Klashällan lovade alla båtar upp till dikt bidevind. Några slog direkt västerut. Vi höll dock fast vid startegin att gå ut mot ”havet”. Vi föll till och med bakom ett par båtar som gick högt och troligen skulle slå. På Seapilot-appen i min iPad syns tydligt spåret när vi föll av.

 Seglingen ute på Bråviken skulle visa sig bli riktigt jobbig. Svag vind och riktigt jobbig motsjö. Inget Express-väder tycker jag. En båt med lätt köl och kryssfock. Jag hade gärna haft 100 kg till i kölen och en stor genua som drar båten genom vågorna.
Seglingen här ställde stora krav på vår rorsman, och då var det bra att ha två som kunde turas om att styra. Windex och tell tales var inte till någon nytta utan man fick styra på känn. Vi valde att hålla en riktigt låg kurs. Detta får att hålla fart söderut mot den väntade nya vinden.
Från seglare i sista startgrupp hörde jag att de inte hade nån vind alls efter start. Det hade inte vi heller ibland. Vi seglade utan logg, men GPS-farten var under en knop långa stunder. Och även om sista gruppen hade sämre vind än oss i den första så seglade de betydligt kortare väg när vinden väl kom.

Som synes på nästa skärmdump var vår kurs allt annat än rak. Det var svårt att styra rakt, och när vinden lättade ur valde vi att segla lägre för att få nått litet drag i focken. Vi gjorde också ett kort slag vid ett tillfälle, mest för att segla lite lugnare utan motsjö och då kunna se varifrån det blåste. Vi slog tillbaka och fortsatte våt gungande mot sydost.
Viva-appen på paddan visade tydligt att vinden nere vid Arkö ökade och vred mot sydost.

Som synes på bilden ovan höll vi i princip sydlig kurs i början, och innan vi slog var kursen i det närmaste sydostlig. Kanske slog vi en aning för sent ändå…

…för vi blev tvungna att falla lite för 1,4meters-grundet. Och vinden fortsatte ju att vrida upp. 

Det var sedan rätt kul att segla in i skärgården mellan grund och kobbar öster om Stora Alen. Här hade vi aldrig seglat tidigare, men med två gps:er hade vi full koll på alla stenar. Här styrde Jesper med sin telefon i handen med en navigations-app. Samtidigt hade jag min iPad med en navigations-app för mer översikt. Dagens teknik!
Men kanske gick vi lite för långt innan vi slog för vi fick här falla en hel del för att komma ner till rundningen vid Logen.

Väl inne i skärgården var det dock lite Express-väder. Lättvind och platt vatten. Vi hade fri väg mest hela tiden och fick här till slag och vägval bra som synes på bilden ovan. Men sedan kom nästa misstag…

Ovanstående bild är ordentligt uppförstorad. Passagen mitt i bild är riktigt smal. Mellan tre-meterskurvorna är det cirka 25 meter. Vi såg Doris Funny Too (Dehler 34 DD) framför oss gå rakt genom utan att slå, och vi bestämde oss för att ta den närmaste vägen. Men vinden vred mot, samtidigt som en del sjö rullande in utifrån havet. Men visst går det att kryssa genom Arkö Runts eget ”djävulshål”… Men jag tror det varit smartare att gå runt den ostliga leden.

Som väntat, och precis som de senaste två åren hissades spinnakern vid Arkö Lots och en tämligen odramatisk resa genom Arkö respektive Gränsö Sund följde. Några båtar kom ikapp oss och vi försökte i möjligaste mån att segla i fri vind med lite skärning. Plattläns är aldrig bra, men vi brukar trots det gå bra på vinklarna riktigt nära läns.

Det blev nån gipp strax innan rundningen vid Anholmenspricken. Där följde en kort sträcka utan spinnaker och sedan en halvtråkig halvvind med spinnaker upp mot Grässkären. Vi höll en aning överbåge, detta för att kunna falla vid spinnakernedtagningen vid Grässkären.

Från Grässkären blev det lite mer bidevind mot Klasgrunden. Vinden ökade långsamt och vi seglade med focken skotad i relingen, ett måste på en sådan bog. Här hade vi säkerligen tjänat en del på att ha en eller kanske två personer till på relingen.

En viktig del i vår besättning är ju att vi har flera med olika kompetenser. Det gör att vi kan turas om på olika positioner, vilket kan vara bra på en nästan sju timmar lång tävling.

Ja, det var våran väg runt Arkö. Vi vann inte, men gjorde vårt bästa Arkö-resultat hittils.

Nästa år seglar vi vårt 27:e, eller möjligen 28:e Arkö Runt. Antalet är lite oklart då jag saknar resultat från 1990, och inte minns om vi deltog då.